För er som inte vet har jag haft svår anorexi och den började när jag var 12 år. Jag har haft en fruktansvärt lång och tuff väg till vart jag är idag. Och idag är jag utskriven och räknas som "frisk". Men frisk blir man aldrig. Jag är nu inne på mitt 10:e år med en ätstörning och det går inte en timme utan att jag tänker på min kropp och vad jag äter. Det är ett fängelse och kommer alltid att vara. Vissa dagar är självklart bättre än andra men det kommer nog aldrig att finnas en dag då jag inte behöver tänka på det alls. Men man kan ju alltid hoppas!

Det är svårt för mig att anpassa mig och få balans i mitt liv. Allt för mycket handlar om mat, träning och kroppsfixering. Varje dag handlar jämt om att få balans på mat och träning. I mitt huvud kan jag inte äta utan att träna. Den ekvationen är lite felaktig jag vet. För man måste ju äta för att orka träna. Men i min värld måste man träna för att kunna äta.

I dagens läge har jag så mycket erfarenhet i bagaget så jag vet vad som händer om man lever efter min värld. Man blir sjuk. På riktigt. Man skapar sitt eget fängelse på en långsiktig väg. Kortsiktigt får man kickar om man lyckas hålla sig till sin krav. Men det är inte värt det. 

Jag ska inte säga att det inte syntes på mig att jag hade anorexi för det vet jag nu i efterhand när jag ser bilder att det gjorde det. Men när jag var som mest "nära döden" var det faktiskt inte vikten som var det största problemet. Jag hade istället börjat bryta ner hjärtmuskeln. Och i det läget fick jag inte göra någonting längre. Anorexin tog ifrån mig allt. Mina intressen, mina djur, min skola, jag fick helt enkelt inte röra mig för risken var för stor att ja skulle svimma eller bli medvetslös.

Så jag vet att jag måste sköta mig annars hamnar jag där igen och det vill jag inte. Det gör att det blir rätt jobbigt i vardagen. Det går inte att komma undan. Och de senaste 2 åren har jag jobbat som hästskötare och har därför rört på mig hela dagarna så då har det hållt tankarna i schack. Det har faktiskt gått väldigt bra tycker jag.

 Men idag jobbar jag inte som hästskötare och jag är faktiskt väldigt stressad över hur jag ska få balans på det hela. För jag vill inte bli sjuk igen, det är inte ett alternativ så ni behöver inte vara oroliga för det. Men hur ska jag hitta en balans så jag mår bra och kan hålla mina tankar i styr? För som det är nu är det jobbigt, väldigt jobbigt om jag ska vara helt ärligt. Jag är inte alls nöjd med någonting på min kropp just nu (och nej det säger jag inte för att få uppmärksamhet). Det är helt enkelt så det är.

Just nu så bor jag som sagt med min pojkvän på Kreta. Och det är mycket nytt och jag uppskattar det verkligen, inget snack om saken. Men för en person med 10 år av ätstörningar i bagaget är det väldigt tufft. Det är en helt annan matkultur och det är ett helt annat kroppsmode jämfört med det skandinaviska. Jag försöker bara få någon sorts balans. Men det är lite för mycket just nu och det är den största andledningen till att jag tycker att det ska bli skönt att komma hem till Sverige i 5 veckor. Där vet jag vad jag äter, vad det är i maten och jag behöver inte bry mig på samma sätt just för att jag VET. Jag vet hur mycket man behöver röra sig i förhållande till vad man äter. Jag vet.

Nu kanske ni tycker att jag är knäpp och att jag snackar massa skit. Men tyvärr är det såhär min vardag ser ut i mitt huvud och speciellt när jag inte har något att göra. Jag klarar helt enkelt inte av det. Om jag fick önska vad som helst i hela världen önskar jag att jag aldrig hade blivit sjuk i anorexi. Och jag önskar att jag hade fått hjälp i tid. Inte efter 3 år. Och jag skyller verkligen inte det på någon, framförallt inte mina föräldrar. De har gjort allt man kan göra och det tackar jag de för! Jag älskar er! Men hade jag fått hjälp tidigare hade det kanske inte varit så mycket ärr i min själ. Jag hade kanske haft det lättare i min vardag. Vem vet...

Hur som helst är jag fortfarande samma person som jag var innan jag blev sjuk men jag har lite mer att jobba med. Men jag tänker inte ge upp även om det fortfarande finns dagar då jag inte orkar. Och jag vet att detta inlägget blev väldigt långt och förmodligen har många inte orkat läsa hela. Men ett av mina största sätt att bearbeta är genom att skriva. Jag älskar det. Och det är nog många som inte vet att jag fortfarande har det jobbigt. Men det är såhär jag är just nu. Det går inte att ändra på.

Många kan säkert tycka att jag är lite tillbakadragen och konstig ibland. Jag går in i min egna värld med musik och stannar där. Oftast har jag mycket i huvudet då. Men det bästa är helt enkelt att låta mig vara. Jag behöver den tiden för mig själv. Jag hoppas att jag en dag kan hjälpa andra med vad jag har gått igenom. Kanske är det jag behöver för att kunna bearbeta ännu några kapitel? Vad vet jag....

Become the light in this darkened world